Utställningen har byggts upp med avstamp i begreppet håglöshet. Det tillstånd där tankarna inte orkar ända fram och lemmarna lägger av att lyda. 

 

Hemma inreder vi gärna våra viloplatser och omger oss med mjuka material som tyger och mönster. Barn har sängarna fulla av gosedjur och vuxna har kuddar. Identitetsskapande på ett sätt. Offentligheten har av olika skäl inte samma mjukhet. Betong, trä, metall är dominerande: hårdare material som är praktiska både vad gäller hygien och hållbarhet. 

 

Bilden av sömn, och den sovande personen, är generellt romantiserad. Det har avbildats i konsten och man pratar mycket om vikten av vila, att “få sin skönhetssömn”. Men sömn i det offentliga är stigmatiserat; en sovande person är inaktiv och bidrar inte till samhällsnyttan. Bänkar avlägsnas eller omformas i en exkluderande design. En slags passiv aggressivitet mot något naturligt mänskligt. Offentliga platser är ofta öppna till sin karaktär, och att somna till kan upplevas som utelämnande. Blickar som dras mot en, fördömande, roade eller oroliga. 

 

I den romantiserande klassiska konsten ligger vackra personer, sovandes (eller avlidna), i grönskande omgivningar eller draperade sovrum dekorerade med stora blomsterarrangemang. Den som har lagt sig barbent på en grönskande äng vet dock att insekterna snart tar över fokuset, och det kryper i kroppen. Liksom den romantiserade sömnen ser verkligheten annorlunda ut även här. Växter är hemvist för djur, och de vissnar bort, sprider sig eller dör. Precis som människor kommer de och går, och är objekt för förändring och obehag. Det kryllar av liv, och så även av utmattning.

 

* Push puppet (eller thumb toy, som det också kallas), en leksak som är uppbyggd av segment, med en bas som man trycker under för att få figuren att “slakna” och falla ihop.