© 2019 jennifer.spangerud[at]hotmail.com

Last updated: November 2019

2019

Dockor är stela och uttryckslösa, släta och lite skeva i sin avbild av människan. De har florerat länge inom skräckgenren med sin kusliga uppsyn och har i samhället ofta fått agera metafor för den negativa effekten av visuella stereotyper.

 

I motsats till dockor så har gosedjur tillskrivits en betryggande effekt.



 

Den här dockan har fått ett gosedjurs karaktär, med päls som täcker kroppen. Den sitter bakåtlutat positionerad på en kal, kall och lite förfallen rundel av betong. Betong som i sig associeras till begrepp som orörlighet och förstelning och har en yta som tycks avvisa mänsklig beröring. Det är en karg lite sorglig plats: och en kropp med ett skal av förfalskad trygghet och lyx. Avsaknaden av ögon och öron; ingen kontakt med omvärlden och med ett blänkande smycke där könet skulle sitta, om det funnits något. En tunn strimma av mänskligt hår faller från smycket ner på betongen.

Dockan - en smal strimma av hår